Kommunikation

Den som lever tillsammans med flera shibor har många exempel att titta på, undra och fundera över. I shibornas värld råder strikt ordning, i hierarkin, över regler, över vad som passar sig. I flocken fogar man sig.

I vårt hem bodde två shibor, hanhunden Peppe och den yngre tiken Umai. Det var Peppe som bestämde och tog hand om "flocken", trots att han bara var 10 månader äldre än Umai. Han var också med när Umais första valpkull kom till världen och var en exemplarisk men möjligen något sträng fostrare. Han höll god ordning och lät inte någon valp morra, slåss eller bita sönder något – då var han genast där och med en blick från honom löste situationen upp sig.

Peppe älskade märgben och grisöron över allt annat. Umai fick inte smaka på det, en stängd dörr emellan dem båda hjälpte inte. Umai åt aldrig på ben eller grisöron. Hon visste vad som gällde trots att inga hot eller andra signaler yttrades. Hon bara visste.

När Peppe under dramatiska former försvann ur våra liv för att inte återvända, greps Umai av en djup depression. Hon längtade tydligt efter sällskap. Hon började löpa, och driften att para sig och få valpar var stor och fick henne att sitta timme efter timme, natt efter natt vid ytterdörren, böna och be. Och under höglöpet lyckades inte mindre än fyra olika hanhundar rymma från sina ägare och leta upp oss – har aldrig hänt vare sig förr eller senare. Hur gjorde hon för att sända så desperata signaler, så starkt?

Trots att Peppe nu var borta gällde hans tabu fortfarande. Inga ben och inga grisöron för Umai.

När Umai började löpa igen skulle hon paras, och en valp skulle få stanna. Parningen var inga problem, Umai ville fortfarande ha sällskap. En tikvalp fick stanna, till Umais oförställda glädje. Jag har aldrig sett henne så glad som när vi kom hem efter att ha levererat den sista valpen – hon förstod nog först nu att hon skulle få ha en kvar.

Nåja, det blev dags för märgben och grisöron för dessa bebisar också, och nu kunde Umai äta! Det visade sig att hon älskade märgben… Tillräckligt lång tid hade passerat, Peppes tabu gällde inte längre.

Mor och dottern Akiko lever tillsammans under fredsamma former. Umai bestämmer och det är helt klart. En ny gyllene regel har sett dagens ljus – i samband med att Umai började löpa igen och Akiko började bli könsmogen, förbjöd Umai henne att sova i mitt sovrum. Detta är numera Umais ensamma privilegium. Varför? Ingen aning. Utan mänskliga påfund som skrik, bråk, ruska, nypa etc etc har Umai och Akiko gjort upp saken. Troligen har det räckt med en blick, en kroppshållning. Jag bär upp valpen vid läggdags, hon går ner igen. Jag lägger henne i min säng. Hon går ner igen. Jag stänger dörren – hon sitter vid dörren timme ut och timme in och vill ut. Umai säger ingenting, hon ligger i sin hundkorg. Men valpen är olycklig. Så jag släpper ut henne – vem är jag att sätta mej över shibors hemliga och heliga avtal?

Men när matte är sjuk och ligger till sängs, tar Umai upp valpen för att få hjälp att övertala matte att resa på sig. Och hur gjorde hon det? Hur visade hon valpen att hon ville ha upp henne? Ingen aning…Antagligen fortfarande via kroppshållning, ljud när hon vankade runt, möjligen ögonkast… Små medel och något att lära sig av. I alla de situationer jag har räknat upp har inga skrik, vrål eller andra våldsamma saker utspelat sig. En blick eller i värsta fall möjligen ett hostande, tyst ”gläfs” har utspelat sig. Detta har varit fullt tillräckligt. Om vi tänker på det när vi uppfostrar våra hundar får vi det lättare – ett morr, ett tyst gläfs och en sträng blick har vida större effekt än alla ”nej” i världen. I relationen till vår hund vill vi kunna sätta tabun och regler och göra det på sätt som hunden accepterar. Och det går att göra utan bråk, utan skrik, utan tvång. Titta på hur din hund gör och gör likadant.

Lena Sonefors