Shibans negativa egenskaper

– ur en hängiven shibaväns synvinkel

Den fantastiska lilla shiban har förstås även sina negativa egenskaper. Vissa perioder märks dessa knappt alls, men i varje shiba-ägares liv finns stunder när man förbannar att man nånsin sett en liten röd hund… Ty det finns ingen, ingen! som med sådan utsökt känsla för timing kan sätta sin ägare ”på pottkanten”.

Gick så sent som i går med mina efter-löpet-slöa tikar. Vi hasade oss fram. För att få upp farten lite, kopplade jag loss. Jodå, nu fick dom se en katt där i skogen, och den sprang dom förstås efter. Den dumma katten klättrade inte upp i ett träd som varje normal katt skulle göra – den sprang hem. Med hundarna efter sig. I hans hem och trädgård fanns små barn, fler katter, kaniner i burar…. När hundarna efter en stund kom tillbaka till skogen och mig (man får vara tacksam att dom kom och letade efter mig och inte sprang hem!) var dom andfådda. Efter sig hade dom en rasande man, tillika katt-kanin-ägare och öm fader, på cykel. Ridå. Förstår ni hur jag menar? Sådana saker händer med jämna mellanrum i en shibaägares liv.

En shibas första devis är, att den aldrig, aldrig någonsin, gör som någon annan vill. Den följer helt och hållet sitt eget huvud. Glöm aldrig det, du som tror att du har en väluppfostrad och lydig hund! En dag vill den något annat, och då gör den det.

Om en shiba ska lyda hör ihop med:
1. Den kan få något den verkligen vill ha, typ godis
2. Det finns inget roligare att göra just då
3. Den vill för ögonblicket detsamma som du
4. En kombination av minst två av ovanstående punkter

En shiba har en fenomenal förmåga att träna sina ägare – här kan vi verkligen lära oss!!! Min kamrat köpte för ca 20 år sedan en shiba av mig, och hon berättar fortfarande med skräck hur den lilla hunden omedelbart lärde henne inkallning – valpen satt, med sin feta och nakna mage i snön. Min kamrat försökte få den att komma. Valpen stirrade stint tillbaka men satt stilla. Min kamrat, erfaren hundägare, kursledare etc etc, gjorde det som alltid fungerat på hennes andra hundraser - hon sprang iväg. Valpen satt kvar. Hon gömde sig. Valpen satt kvar. Det slutade med att hon gick tillbaka till valpen varpå valpen omedelbart gav henne beröm. Inkallningen var befäst och satt resten av hundens 16-åriga liv.

Mina egna hundar har lika effektivt lärt mig av med att ropa på hundarna – så när jag fick en hund som faktiskt kommer när man ropar, tog det lång tid för MIG att lära om…

Och tänk bara på det där med kloklippning – mina hundar har inga problem med det längre, men dom har utvecklat klara undvikandebeteenden hos MIG. Jag drar mig. Jag väntar. En dag mer eller mindre, vad gör det? En vecka mer eller mindre, vad….? – etc etc.

En annan nackdel hos shiban KAN vara instinkten att döda – otaliga äro de råttor, fågelungar etc jag försökt rädda. Min 13 år gamla tik, som knappt orkade röra sig längre eftersom hon var sjuk, lyckades ta en stor hare som i princip ramlade ner i huvudet på henne – ett rusk, ett pip – död…. Haren var lika stor som hon. Och man kan svära på, att när något dylikt händer, står det ett gäng människor någonstans i närheten och tittar på. Det är egentligen konstigt att man inte blir anmäld oftare…. Och finns det någon hundhatare i närheten, så är det där hunden står och skäller och beter sig. Samma tik som ovanstående hittade en gång och slukade en harunge nästan hel som hon sedan kräktes upp på brukshundsklubbens plan. Gissa vem som sedan slutade åka till brukshundskluben….

Sådan är shibans själ, skulle jag vilja säga. En fascinerande blandning av många egenskaper. Men egensinnigheten och självständigheten ska vi inte plocka bort, trots att det kan sätta oss i många mindre önskvärda situationer. Det är en stor del av charmen – trots att det finns gånger när man låser in sig i huset och låtsas, att man inte är hemma….

Lena Sonefors